Små ljusglimtar?

Idag när jag landade på Minsks flygplats igen möttes jag av vår nye chaufför Vitalij som hade med sig en god nyhet - min bil var fixad och klar för avhämtning! Efter alla turer känns det som ett mindre mirakel men jag vågar förstås inte ropa hej ännu. Ännu lite gladare blev jag när Vitalij också erbjöd sig att åka och hämta min bil tillsammans med en kompis. Han såg säkert att jag var trött och jag tror även han kände på sig att jag inte var helt glad. Strunt samma om bilen bara funkar ett par dagar - har förstås provkört och so far so good men just nu är det plusgrader här - det vämer i alla fall gott i hjärtat med sådan oväntad snällhet och omtänksamhet.

Och dessutom noterade jag för första gången idag på väg från flygplatsen att BelAZ, Belarus Avtozavod (Vitrysslands automobilfabrik) hälsar en välkommen till Vitryssland med en skylt vid vägkanten (hur HAR jag kunnat missa det?). Skönt att veta att man är "hemma" igen...

Blandade känslor

En helg i Stockholm går fort, alltför fort känns det som. Så mycket tänkt, så mycket som inte blev av. Så mycket av nedlagd energi och förhoppningar. En person i min närhet har gjort mig besviken och ledsen och tyvärr färgas detta Sverigebesök av detta. Det känns så onödigt, futtigt och hade inte behövt att bli så. Det finns olika typer av människor och olika sätt att kommunicera på. Men de som verkligen känner mig och bryr sig om mig vet att jag uppskattar uppriktighet och förtjänar respekt.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Nej då, det vet jag alltför väl. Och man tar sig alltid upp på andra sidan igen så småningom. Men vissa människor gör det svårt för oss. Vilken tur då att det finns underbara vänner som lyssnar och bryr sig och som tycker om mig för den jag är, glad eller ledsen. Och även om jag lärt mig en del jag nog helst hade varit utan denna helg, har den även varit full av möten med goda vänner och nya, av välbehövlig shopping och biobesök. Några av de saker man sannerligen är svältfödd på i det gråkalla Minsk som väntar i morgon eftermiddag..

Home sweet home

i dubbel bemärkelse då jag inte bara är hemma i Stockholm igen utan även i min gamla lya på Gärdet. Här bodde jag i omkring fyra år innan jag flyttade till Bukarest. Det är alltid en särskild känsla att sitta i taxin från Arlanda på väg in till stan och se alla så välkända, men även en del nya vyer. Igår infann sig en känsla av hemlängtan och det kändes bra att komma hem till Lussi och bli bjuden på middag och diskutera livets väsentligheter och oväsentligheter. Har beslutat mig för att vara sträng mot mig själv denna gång och inte maxa kalendern. Så idag väntar ett synnerligen "tufft" schema - lunchen på UD blev inställd så jag kan bara slappa, kanske shoppa lite tills jag ska träffa kompisgängets nye underverk,  Sigge, en vecka och en dag gammal, i eftermiddag. Och ikväll blir det nog en öl på söder. Gråslasket i Minsk känns plötsligt långt borta och livet känns rätt bra trots allt!

And the winner is...

Pjotr Jelfimov! Visserligen misstänkt likt konståkaren Evgeni Plushenko med en golvmopp över huvudet men han kan faktiskt sjunga och hans "Eyes That Never Live" var helt klart det bästa av de fem tävlande bidragen. Men långt ifrån någon vinnare i Moskva, sorry Belarus!

Och Perrelli? Ja hon skulle ha kommit IDAG (!) men det "sprack" meddelade Staffan, hennes manager. Kanske kommer hon senare och då lovade han höra av sig. Annars får jag nöja mig med Ace of Base som kommer den 28 februari...

Update: enligt en anonym källa var vinnaren utsedd på förhand. Pjotr och hans band hade nämligen uppmanats stanna kvar efter sändning eftersom de skulle vinna... Välkommen till Lukaland.

Eurofest och Charlotte Perrelli

Till alla er som varit oroliga för att jag inte ska få min årliga dos av Eurovision kan jag nu lugna er: ikväll utses nämligen det vitryska bidraget till "Evrovidene 2009" som det kallas här. Och vi som trodde VI var tidiga ute i Sverige som börjar uttagningarna den 7 februari - icke då. Som det föregångsland Vitryssland så ofta är så ser man till att fem utvalda bidrag tävlar redan i kväll. Hur mycket av tävling det egentligen blir återstår att se (har mina dubier av kända skäl) men naturligtvis sitter jag bänkad! Slutligen till ryktena om att Charlotte Perrelli ska besöka Minsk: min alltid uppdaterade moder kom med denna braknyhet i helgen och sen dess har jag letat förtvivlat efter bekräftelse. När och hur? Och varför? Eller kan det rent av vara så att hon redan varit här? Hemska tanke. I skrivande stund har jag kommit så långt i mina efterforskningar att jag kan konstatera 1. att hon var här i fjol inför finalen i Belgrad och att 2. enligt hennes blogg är hon just nu i Kina och ska därefter till Minsk... Vad göra? Jo skriva till hennes manager såklart! Fortsättning följer...

Trots (Defiance)

är en ny film av Ed Zwick som utspelar sig i Polen/Vitryssland under andra världskriget och handlar om fyra judiska bröder som räddar judar undan nazisterna. Den ene spelas av nye James Bond - Daniel Craig. Filmen bygger på en sann historia men är inte okontroversiell. Förekomsten av judiska partisaner är något som länge varit tabu i ett ofta alltför antisemitiskt post-sovjetiskt samhälle. Och det tycks finnas flera uppfattningar om sanningen. Jag har ännu inte sett filmen själv men hoppas få se den snart i Vilnius eller i Stockholm. Håll gärna utkik efter den på biograferna!

Oinspirerat

Ja mina vänner, jag vet att mitt bloggande är tämligen sporadiskt och ganska trist just nu men tyvärr har jag inte så mkt roligare att komma med idag. Kör därför en liten topplista över vad som gör livet extra surt just nu:

1. vintern i Minsk
2. långt till vår
3. bilen som är på verkstad för femte gången i vinter
4. pissdålig dator på jobbet
5. Minsks hala gator

Men för balansens skull kommer även en lista på vad som skulle kunna pigga upp:

1. en långhelg i solen
2. en långhelg i Sverige
3. en överraskning
4. en fest
5. att bilen reser sig ur askan och dessutom åker till biltvätten alldeles själv...

Post-jul blues?

Finns det något sådant? Kanske det, tror i alla fall inte jag drabbats av någon djupare depression utan bara en slags reaktion på allt ätande och umgående och mysande. Det är så tyst och tomt och luften har liksom gått ur mig. Men känslan är ju inte helt ny för mig efter en intensiv period så antar att det bara är att sitta lugnt i båten och vänta på att stormen rider ut. För det gör den ju alltid och även om inte sol alltid kommer efter regn (i alla fall inte här i Minsk...) så kommer ju definitivt andra tider. Och nya upplevelser och nya bekantskaper. Fast just nu saknar jag faktiskt mest de gamla...

Isande utflykt

Tillsammans med en väninna lyckades jag äntligen slita mig från min svenska tv och ta mig utanför dörren idag. Det började dock illa då min Safrane visade på minus 11 grader och helst inte ville starta (ja den är fortfarande inte riktigt kry) men till sist kom jag iväg och hämtade upp Debbie. Färden fortsatte ut mot sjöarna utanför Minsk för en promenad i gnistrande snö och strålande januari-sol! Något ganska ovanligt här som brorsan och mamma säkert kan intyga. När vi skulle vända åter mot stan upptäckte vi till vår fasa att rutorna frusit - på insidan! Så det blev till att skrapa dem under färd medan man försökte plira ut på vägen... Vår iskalla utflykt avslutades dock med varm "grog" (typ glühwein), lite soppa och en bakelse på ett café, mkt trevligt ;-)