Söndagkväll i Minsk

Fick en kommentar från en anonym - och vad jag vet, okänd - läsare. Han/hon tycker att jag mest skriver om jobb och inte är tillräckligt personlig. Är det så? Nja, både och skulle jag vilja säga. När man lever som jag gör och jobbar med det jag gör kan man inte alltid vara lika privat som man skulle vilja. Det är mycket man skulle vilja skriva om som liksom inte riktigt går, eller så får man göra så många omskrivningar att texten blir innehållslös. Det är ena sidan. Den andra är att när man bor långt bort från nära och kära så blir internet och bloggen ett sätt att hålla kontakten. Och mer än en gång har jag fått oroliga mail och meddelanden från dem där hemma som undrar hur det egentligen är fatt när jag skrivit något på bloggen. Så det gäller helt enkelt att parera mellan allt det där och samtidigt inte tappa bort sig själv, inte helt lätt. Jag vill varken ha en depp-blogg eller någon flåshurtig supermänniske-blogg. Jag vill helt enkelt kunna vara ungefär som jag och livet är, ibland är det upp, ibland är det ner. Och starten på detta året har inte varit helt lyckad -ännu -men jag har fortfarande hopp om att det ska ändra sig, mer om det en annan dag.